2011 var det nog.

Vi visste inte då att det vi höll på med var nyverkligheten, just då grejade vi bara. Sedan började vi prata om det som nyverklighet. För enkelhetens skull. Som ett kodord. Jag kommer inte ihåg när ordet sas för första gången. Om jag får gissa var det en felhörning av mig, kanske en stereoeffekt, kanske i en mataffär i Alingsås, någon till vänster om mig kanske sa ”ny”, och någon till höger om mig kanske sa ”verklighet”, och så la jag ihop ett och ett, som en gåva, och sedan nämnde jag det för Åsa, och hon tyckte det kändes rätt. Och på den vägen är det. Så var det nog. Det känns rätt. Kring vår historieskrivning är vi mer intresserade av att det känns rätt. Historisk sanning är inte riktigt vår grej. Vi går inte igång på det.